onsdag, september 21, 2005

Ass whop

Gick på date i somras, med en kille jag träffat på Spray. Det hela blev väldigt platoniskt. Inga klick, inte ens ett litet knirr hördes emellan oss. Men vi hade väldigt kul!

På dejten åkte vi ut till Rosersbergs slott med hans gamla Saab. Sedan låg vi och solade på bryggan. Drack varsin folköl som han haft med. (En lustig men trevlig gest för övrigt, att ta med folköl. Arbetarklassjänta som man är, uppskattar man ju faktiskt en folköl nästan mer än champagne. Mer van vid den smaken liksom, haha) Anyways. Hela dejten spenderades liggande på bryggan vid slottet. Vi låg bredvid varandra, stirrade upp i himlen, drack pissljummen öl och spekulerade om dittan och dattan. Gemytligt.

När vi skiljdes åt kramades vi och sa att "vi får höras och ta en riktig bira nån gång". Kändes knappast som om jag träffat Mr Right - men däremot en grabb med riktigt bra kompispotential. De efterföljande veckorna skickade vi lite sms fram och tillbaka, men vi fick aldrig till dendär träffen. Den riktiga drivkraften fanns inte och när han ville dricka öl så var jag upptagen samt vice versa. Det hela rann ut i sanden tillslut, och jag funderade aldrig så mycket på det.

Idag fick ett mail på jobbet. Birakillen med Saaben. "Jag har haft hjärnhinneinflammation, varit intagen på sjukus och sjuksriven i över en månad. Ryggmärgsprov, skallröntgen, förlorad talförmåga o.s.v." Shit! Just när man lallar omkring, som mest otacksam, pms:ig och full av självömkan blir man påmind om att man inte har någonting alls att klaga över. Inte det minsta. Finns nog någon högre makt som vet när man behöver en spark i arschelet helt enkelt. Tackar för den, tack tack.