tisdag, september 27, 2005

Pissmaräng

På den tiden då somrarna alltid var soliga och oändligt långa lekte vi utomhus hela dagarna. Vi var skitiga och okammade och hade inte på oss skor oftare än nödvändigt. Var och varannan dag träffade vi på en rolig gubbe i kvarteret. Han hade en hund med blålila tunga. Till skillnad från många andra vuxna tog han sig alltid tid att prata och skoja lite, eller i alla fall skrika hej.

- Hej, hej pissmarängerna! hojtade han alltid
- Hej hej! skrek vi tillbaka

År ut och år in. Klappa hunden, bli kallad för pissmaräng. Vi vande oss vid benämningen men fattade inte riktigt varför han kallade oss det.

Så en vacker dag då jag precis skulle ta studenten träffade jag honom. Jag hälsade som vanligt och då svarade han:

- Hej marängen!
- Vadå, är jag inte Pissmarängen längre?
- Nej, förklarade han. Så länge man växer upp är man en pissmaräng. Men nu är du ju stor, så nu har du blivit till en maräng.

Jäääklarns alltså. Snacka om att grunda ordentligt för en slutgiltig punchline. Typ 10-12 år i runda slängar, så gick han och höll på den kommentaren.

1 Comments:

Blogger Snurre said...

Hehehe...

Kool snubbe!

//S

8:53 em  

Skicka en kommentar

<< Home