tisdag, september 20, 2005

Shalom, crazy day!

Första morgonen på vår andra resa till Israel vaknade jag ensam på hotellrummet. "Someone got lucky last night" tänkte jag med ett snett leende. Var inte så orolig, visste ju att hon var med honom. Han bodde en bra bit ovanför Eilat, i lokalbefolkningens område. Vi hade åkt dit med bil kvällen innan.

Gick ner i matsalen och åt frukost. Gick upp på rummet, väntade en timme. Kände oron komma. Gick ner igen. Satte mig utanför hotellet, på hotelltrappan i en timme. Spanade. Bad till gud att hon skulle komma tillbaka. Föreställde mig henne i kebabstrimlor.

Klockan halv ett var jag i upplösningstillstånd. Tänkte att jag måste försöka ta mig till dendär lägenheten. Om han gjort henne illa ska jag fan i mig se till att han blir fast, så mycket är säkert. Gick mest på känsla, med ilskan och rädslan som drivkraft. Hade ingen aning om var jag var. Folk stirrade på mig, liten turist i fel område. Det luktade annorlunda. Vita hus överallt. Gick i rask takt minst en halvtimme och började tro att jag var rejält vilse då jag plötsligt kände igen mig. I nästan samma ögonblick som jag kände igen mig, kommer hon ut genom dörren. Min kompis! Välbehållen. Jag var så lättad och så arg och så otroligt lycklig över att hon var okej.

Efteråt fick jag lust att ringa hem. Meddela att vi mådde bra, båda två. Föräldrarna trodde väl knappast annat - det var ju bara andra dagen på vår resa. Minns fortfarande hur jag stod vid betaltelefonen och slog hemnumret på de silverfärgade, fyrkantiga sifferknapparna. Mammas röst.
- Du har fått brev från universitetet, vill du att jag öppnar?
- Jaa, öppna fort!
- Du kom in!

Vilken jävla dag. Det blir nog inte så jättemånga sådana på en livstid. Som man vet att man alltid kommer att minnas.

1 Comments:

Blogger Jasmin said...

Oj. wow. Cool dag. Snyggt skrivet! You rock.

7:34 fm  

Skicka en kommentar

<< Home