tisdag, september 20, 2005

Överdriven djurvän

Det är så sorgligt att promenera nu på hösten. Jag blir så ledsen då jag hör en hel äng full av syrsor. De låter lite hesare nu, men de hörs. "Snart ska de alla dö" tänker jag, och det låter bara som en dödssyfoni.

Och alla små sniglisar som slemmat fram över vägen! Som jag noggrannt aktat under alla sommarens promenader. Blicken i marken. Inte stiga på de stora gröna jättesniglarna med smutsvita hus, inte stiga på de små svartsniglisarna med bruna hus. Inte heller stiga på de långa svarta giganterna som ser ut som små bajskorvar. Har skjutsat en och annan stackare över vägen också. Brukar ta dem i skalet och bära dem över vägen. Ser så hopplöst ut där de sniglar fram mitt på trottoaren. Men nu spelar det liksom inte längre någon roll - nu ska de ändå dö.

Känner sorg över alla småsmå flygfän som surrar i flockar. De gör det fortfarande. Men de har bara några enstaka nätter kvar. Det är bara en tidsfråga innan frosten slår till. Tycker bara att det är så jätteledsamt.

Tror jag alltid har varit såhär. Då jag var liten och kollade på "Fem myror är fler än fyra elefanter" så var mina föräldrar tvugna att kasta sig på TVn och stänga av innan elefanten tjutande flög upp ur rutan. Hörde jag det ljudet så började jag gråta, jag tyckte det lät så hjärtskärande.

...Tips på medicin mot dylikt, anyone?? Jag tar dubbel dos, tack!

4 Comments:

Blogger Snurre said...

Fan, du kör samma beteende som jag: fångar hellre en fluga i ett glas och släpper ut den än att slå ihjäl den. EN FLUGA!!!
Men jag kan stå och vänta på eventuella inbrottstjuvar mitt i natten med ett base ball trä i högsta hugg. Meducin medesamma någon?

Skumt...

//S

10:52 em  
Blogger nickel said...

sluta, snälla!

när jag läser hur känsliga ni är känner jag mig hård, elak och okänslig. Jag älskar djur och räddar gråsuggor om jag kan. Men samtidigt, hörni, döden är en del i det eviga kretsloppet. No one lives forever..

12:12 fm  
Anonymous P said...

Om det är nååågon tröst..så tror jag att de flesta sniglar övervintrar och krälar vidare nästa sommar..

10:50 fm  
Anonymous Frk Fleggman said...

Som barn brast jag i gråtnär Solfilmen (ni vet den som visar solens upp- och nedgång) kom till slutet, när solen lägger sig ett moln (som ser ut som smör) och blinkar och försvinner. Jag trodde den dog... Så mina päron fick slita ig ut ur TV-rummet innan den ens hunnit starta. Sjukt. Har kommit över det.

2:37 em  

Skicka en kommentar

<< Home