måndag, oktober 24, 2005

Tubular Bells

Jag var på fest på ett konstskoleinternat en gång. Äkta tonårsstuk. Folk rökte på och söp och grälade och grät. Min bästa kompis kille hotade att hoppa ut genom föstret. Totalkaos.

Drog mig undan dramat och hittade konststudenten som bjudit till fest, sittande på golvet i sitt internatrum. Tyst och allvarlig. Jag satte mig bredvid honom och vi satt där en lång stund utan att säga något. Stirrade framför oss. Enade i någonsorts smärta och tungsinne som bara tonårshormoner kan skapa.

Sedan började vi prata och det var säkert spriten, men det kändes som om vi förstod varandra precis. Han pratade om sina tavlor och visade mig sina dikter. På hans nattduksbord låg en bok av Nietzsche och han hade en egen liten pot-planta som fick ljus och värme från hans skrivbordslampa. Hela konstnärskit:et på ett nästan rörande sätt, nu när jag tänker på det i efterhand. Hans pappa var någon höjdare inom Apoteket minns jag.

Sedan krafsade han fram ett kassettband och sa "lyssna på dethär" och så satt vi där, redlöst berusade, och lyssnade på Tubular Bells med Mike Oldfield. Det var en magisk natt. Tubular Bells är en magisk låt då man är full och svårmodig och förblindat förälskad för en enda natt.

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

Det finns en trea också som jag rekomenderar. Luta dig tillbaka och skruva upp volymen

8:27 fm  
Blogger Snurre said...

Såpass =)

12:07 fm  

Skicka en kommentar

<< Home