måndag, januari 09, 2006

Mormor

Att se henne ligga på sjukhuset. Alzheimers. En tidigare så stark kvinna alldeles utplånad, berövad all värdighet. Varför ska man leva då?

Hennes undrande blick. Inga löständer, insjunkna läppar. Kroppen tunn så tunn under täcket. Armen bruten i en ful vinkel. För lite morfin, ont. Ge henne mer.

Hej mommo, det är jag. Jag är hemma nu. Bara över helgen. Jo, såhär gammal har jag blivit. Jag är 30 år nu, jag är vuxen. Minns du mig?

Mommo jag tänker på dig vareviga gång jag stryker en skjorta. Varje morgon. Du har lärt mig hur man gör, jag har sett dig stryka moffas skjortor hundra gånger. Kragen först.

Putsa diskbänken. Jag minns hur du gjorde. Tidningspapper allra sist. Jag gör inte så. Men jag skickar dig en tanke varje gång jag skrubbar min diskbänk. Jag vill att du ska veta det. Jag tänker på dig varje gång.

Jag står vid sängen och möter hennes blick och jag kan inte säga någonting. För jag känner gråten i halsen och jag vill inte att hon ska se mig gråta. Tårarna väller upp i ögonen. Men det går inte att hindra. Tårarna rinner och jag säger ingenting. Inte ett ord. Det finns så mycket jag vill säga och jag kan inte.

12 Comments:

Anonymous odenplan.nu said...

fanfanfan...

...du verkar faktiskt inte ha något golden moment denna måndagkväll. usch. känner med dig. både vad gäller mormor och kärleksbrevet...båda väldigt vackert beskrivna episoder...men sorgliga...
/m

11:05 em  
Blogger Silverfisken said...

Det gör ont att läsa, men det var fanimej det finaste jag läst på länge. Du säger att du inte kan svara på kärleksbrev.

Och ändå har du just skrivit ett.

11:24 em  
Blogger Ina said...

Vad fint du har skrivit!

7:24 fm  
Blogger The Pale Green Woman said...

Oj, tuff kväll för Sniff. Väldigt fint skrivet, båda inläggen. Kram på dig.

8:17 fm  
Anonymous korova said...

Oh oh...

8:43 fm  
Blogger Charmingdarling & Jocelyn said...

Oj vad jag känner igen mig. Kram på dig.

12:30 em  
Blogger KarinC said...

Jättefin kärleksfull beskrivning om din mormor. tack för att du delar med dig.

3:21 em  
Blogger draksessan said...

Sorgen av att sakna någon som finns i livet, men som ändå inte är här... det är en RIKTIGT tung sorg. *kramar om*

3:29 em  
Anonymous Anonym said...

...ibland behöver man inte säga något heller... Att bara vara, räcker längre än man tror.

Tack för fin läsning.

7:00 em  
Anonymous Anonym said...

OHH helvete känner så väl igen mig.... Priset är så jävla högt för att få leva... "mommo" det kallar jag min oxå o har alltid gjort... Känner med dig kära du Kram / alma

7:16 em  
Blogger Kattiz said...

Tyvärr vet jag hur du känner. Hur i hela friden kunde det bli såhär, lilla mommo. *tårögd*
Nåja jag tror ändå innerst inne att hon kände igen dig, ett skimmer i ögonen, leéndet.. nåt var det..
Hon har fått bättre smärtlindring nu (plåster).

9:53 em  
Anonymous Anonym said...

Du skriver så fint! Kram /LuckyJ

7:11 em  

Skicka en kommentar

<< Home